När livet stannar

Bild: Bokus

Strax innan jul läste jag boken "När livet stannar" av Malin Sävstam.
Malin var i Thailand, Kao Lak, den där ödesdigra morgonen den 26 december 2004. Hon var där med sin familj. Maken Mats och barnen Axel, Harald och Elsa.
När vågen stannat fanns bara hon, Axel och maken Mats kvar. Bristen på hjälp, och kaoset som rådde ledde också till att Mats avled efter ett par dagar på ett sjukhus i Thailand.

Det var bara Malin och Axel som återvände hem till Sverige, där sorgen tog ett djupt och hårt grepp om Malin, och boken visar inte bara hur hon upplevde allt i Thailand, utan också åren efter, när barnen identifieras och kommer i kistor till Arlanda. Minnesstunder och begravningar, om vänner som försvinner och vänner som blir de vänner man vill ha när man går igenom en kris, stunder där hon och Axel skulle börja om sina liv på ett nytt sätt. Göra allt de gjort tillsammans som familj för första gången igen. Utan delar av den. Första julen utan dem. Första födelsedagarna, första gången för allt...!

Först följer jag boken med tårar brännande bakom ögonen. Genom vågen och den fasa man måste känna när man inser att ens två yngsta barn saknas. Att familjen är splittrad.

Men ju längre jag läser ju mer retar jag mig på Malin. Egentligen vet jag inte varför. Men jag tror att jag tycker att hon är för självcentrerad. Hela tiden! Inte bara när hon väl kommit hem, utan redan i Thailand! På berget. På sjukhuset, och när hon ska hem med planet.
Jag tycker visserligen så innerligt synd om människan Malin, som förlorat delar av sin familj, men jag tycker lika innerligt illa om den Malin som trycker undan den överlevande sonen Axel utan att omgivningen ställer sig upp och skriker.

Det tassas för mycket runt dem, ingen river upp himmel och jord för att få Malin på fötter igen, och det är väl kanske dem runt om jag ska reta mig på istället för Malin? Hon är ju mitt i sorgen. Hur skulle hon kunna hjälpa det?
Eller så är det sånt som skedde men som inte går att läsa om i boken?

Det verkar hela tiden som om Malins sorg är den enda som räknas. Att det är henne det är mest synd om. Att ingen förstår henne (och så är det kanske?), ingen annan har haft det så jobbigt som hon (och det är det kanske inte?). Men det är kanske så den genomsnittlige människan reagerar i den situationen?

Och vem är jag att uttala mig om hur man ska bete sig i sorg? I en kris?
Jag har tack o lov aldrig befunnit mig i en sådan livskris. Jag har aldrig kännt sådan sorg att jag hamnat på psyket för det. Jag har nog inte varit nära ens.
Men ändå så lägger jag ifrån mig den här boken med nått outrett inom mig.
Jag skulle vilja förstå. Men det gör jag inte.

Malin beskriver det själv i boken. Att hon inte själv förstår varför hon lät sin egen sorg leda till att hon och Axel gled ifrån varandra mer och mer. Att hon jobbar på förhållandet dem emellan nu, men ändå fortsätter hon reta mig genom hela andra delen av boken.

Boken var inte alls som jag trodde.
Om jag jämför den med tex Pigge Werkelins bok, "Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak", är den inte ens nära så välskriven.
"När livet stannar" är som en lång plågsam utdragen "tyck synd om mig och ingen annan" berättelse.
Egentligen ska de inte jämföras. En människas sorg är privat, och man reagerar så olika. Och jag säger inte att Pigges sätt är det rätta.
Om jag får tro så tror jag att min egen sorg skulle ligga någonstans mitt emellan dem. Men det kan jag ju inte veta. Och det är jag tacksam för!! Jag kanske skulle bli än mer självcentrerad!

Jag känner mig som en dålig medmänniska som inte kan känna ren medlidsamhet med Malin. Normalt ska man väl göra det! Herregud hon har förlorat sina yngsta barn! Sin man! En normal människa måste ju fatta hur ont det måste göra! Och det gör jag...men jag kan inte enbart känna medlidande utan även en viss dos "Res på dig och ta dig samman människa"!!!

Därför önskar jag att jag inte läst boken.

Och jag önskar att jag aldrig någonsin får anledning att förstå henne heller. Förstå hur man kan gå ner sig i sin sorg på bekostnad av andra. För tyvärr tror jag att då, och bara då, skulle jag kunna förstå varför hon gör som hon gör i sin sorg!
Eller förresten. Det skulle jag nog ändå inte göra. Malin gör det ju inte själv heller.

Susanne