04 januari 2009

När livet stannar

Bild: Bokus

Strax innan jul läste jag boken "När livet stannar" av Malin Sävstam.
Malin var i Thailand, Kao Lak, den där ödesdigra morgonen den 26 december 2004. Hon var där med sin familj. Maken Mats och barnen Axel, Harald och Elsa.
När vågen stannat fanns bara hon, Axel och maken Mats kvar. Bristen på hjälp, och kaoset som rådde ledde också till att Mats avled efter ett par dagar på ett sjukhus i Thailand.

Det var bara Malin och Axel som återvände hem till Sverige, där sorgen tog ett djupt och hårt grepp om Malin, och boken visar inte bara hur hon upplevde allt i Thailand, utan också åren efter, när barnen identifieras och kommer i kistor till Arlanda. Minnesstunder och begravningar, om vänner som försvinner och vänner som blir de vänner man vill ha när man går igenom en kris, stunder där hon och Axel skulle börja om sina liv på ett nytt sätt. Göra allt de gjort tillsammans som familj för första gången igen. Utan delar av den. Första julen utan dem. Första födelsedagarna, första gången för allt...!

Först följer jag boken med tårar brännande bakom ögonen. Genom vågen och den fasa man måste känna när man inser att ens två yngsta barn saknas. Att familjen är splittrad.

Men ju längre jag läser ju mer retar jag mig på Malin. Egentligen vet jag inte varför. Men jag tror att jag tycker att hon är för självcentrerad. Hela tiden! Inte bara när hon väl kommit hem, utan redan i Thailand! På berget. På sjukhuset, och när hon ska hem med planet.
Jag tycker visserligen så innerligt synd om människan Malin, som förlorat delar av sin familj, men jag tycker lika innerligt illa om den Malin som trycker undan den överlevande sonen Axel utan att omgivningen ställer sig upp och skriker.

Det tassas för mycket runt dem, ingen river upp himmel och jord för att få Malin på fötter igen, och det är väl kanske dem runt om jag ska reta mig på istället för Malin? Hon är ju mitt i sorgen. Hur skulle hon kunna hjälpa det?
Eller så är det sånt som skedde men som inte går att läsa om i boken?

Det verkar hela tiden som om Malins sorg är den enda som räknas. Att det är henne det är mest synd om. Att ingen förstår henne (och så är det kanske?), ingen annan har haft det så jobbigt som hon (och det är det kanske inte?). Men det är kanske så den genomsnittlige människan reagerar i den situationen?

Och vem är jag att uttala mig om hur man ska bete sig i sorg? I en kris?
Jag har tack o lov aldrig befunnit mig i en sådan livskris. Jag har aldrig kännt sådan sorg att jag hamnat på psyket för det. Jag har nog inte varit nära ens.
Men ändå så lägger jag ifrån mig den här boken med nått outrett inom mig.
Jag skulle vilja förstå. Men det gör jag inte.

Malin beskriver det själv i boken. Att hon inte själv förstår varför hon lät sin egen sorg leda till att hon och Axel gled ifrån varandra mer och mer. Att hon jobbar på förhållandet dem emellan nu, men ändå fortsätter hon reta mig genom hela andra delen av boken.

Boken var inte alls som jag trodde.
Om jag jämför den med tex Pigge Werkelins bok, "Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak", är den inte ens nära så välskriven.
"När livet stannar" är som en lång plågsam utdragen "tyck synd om mig och ingen annan" berättelse.
Egentligen ska de inte jämföras. En människas sorg är privat, och man reagerar så olika. Och jag säger inte att Pigges sätt är det rätta.
Om jag får tro så tror jag att min egen sorg skulle ligga någonstans mitt emellan dem. Men det kan jag ju inte veta. Och det är jag tacksam för!! Jag kanske skulle bli än mer självcentrerad!

Jag känner mig som en dålig medmänniska som inte kan känna ren medlidsamhet med Malin. Normalt ska man väl göra det! Herregud hon har förlorat sina yngsta barn! Sin man! En normal människa måste ju fatta hur ont det måste göra! Och det gör jag...men jag kan inte enbart känna medlidande utan även en viss dos "Res på dig och ta dig samman människa"!!!

Därför önskar jag att jag inte läst boken.

Och jag önskar att jag aldrig någonsin får anledning att förstå henne heller. Förstå hur man kan gå ner sig i sin sorg på bekostnad av andra. För tyvärr tror jag att då, och bara då, skulle jag kunna förstå varför hon gör som hon gör i sin sorg!
Eller förresten. Det skulle jag nog ändå inte göra. Malin gör det ju inte själv heller.

Susanne

17 kommentarer:

rosenskära sa...

Jag läser inte sådana böcker, det blir för mycket. För sorgligt och nära. Däremot tycker ajg att du är stark och mmodig som delar med dig av hur du känner inför boken och att du känner på ett sätt som du inte räknade med.

Känslor är ju aldrig rätt eller fel, kan vara bra att hålla i minnet...

Kram/Lena

Viveka på Humlebacken sa...

Usch så svårt. Som du säger, sorgen är olika.
Vad jag inte riktigt förstår i din beskrivning är vem det är som överlevde.. är det maken eller barnet? Du skriver att Mats också avled, och att hon och Axel glider ifrån varandra, men du skriver också att Mats är maken.. glider hon ifrån sin son?
Jag tror i alla fall inte att jag klarar att läsa boken, jag tycker ofta att det gör så ont att läsa om andras sorg.

Widénskan sa...

Jag har inte läst den men när jag läser vad du tycker om den blir jag ändå lite nyfiken på den..
Kanske kanske inte skall jag läsa den :-))

Mamma-Mu sa...

Hej å välkommen hem i kylan!
Ja alltså jag är så himla super känslig för allt som handlar om barn å familj sedan vi fick Maja så jag klarar inte ens att se en film där ett barn blir kidnappat eller nått.... Å allra helst inte å läsa om sånt då jag lever mej in i boken så hemskt.
Fick låna en bok av Widénskan i somras som handlade om en kvinna som fick bröstcanser, mannen var notoriskt otrogen å de hade en liten tjej... Shit vad jag önskar att jag inte hade läst det! Oroligt välskriven, gripande bok men på tok för verklig!

Ja ja... Välkommen hem å till bloggvärlden dåra... *ler*

Kram

Sjabbig men chic sa...

Men nu jäklar Brunkullan!
Nej, det är en skön ovisshetens slöja som ligger mellan mig och den där djupa, djupa sorgen. Den slöjan vill jag aldrig att någon lyfter på för jag vill absolut inte veta hur det känns. Det räcker så bra med det som har varit jobbigt men sån där avgrundssorg.... Nej, nej, nej! Och därför så är jag dålig på att läsa såna där böcker också. Om man däremot har en nära vän som råkar ut för något då tvekar jag inte. Då finns jag där!
Jag tänker också på sonen. Jag tror att du känner så där därför att det finns ett barn som far jätteilla och dessutom på riktigt!

Kram Lisa

Guldkant På Livet sa...

Oj, det lät som en tuff bok och du skriver då så bra så du borde bli författare själv: )

Tusen, och åter tusen tack för att du tog dig tid att skriva om så många tips och ställen i Ös!

Mari.

Fyra årstider ♥ My Lovely Four Seasons sa...

jag kan inte läsa sådana böcker..tur är väl det i detta fall.
Kram Lotta

Nettan sa...

Har faktiskt oxå läst den boken.
Och jag kan hålla med dig om vissa delar av det du säger !
Kan lixom inte förstå hur hon helt & hållet kunde stänga in sig i sig själv & helt utelämna sin ende & överlevande son =0(.
Han finns ju oxå & han har väl oxå känslor & sorgen att bearbeta efter sin far & syskon, stackarn.

Nää, så olycklig & ego skulle jag aldrig bli.... men det är väl så lätt att sitta här & säga.

Har ju bara mist min Mamma Jan.~04 & inte i en Tsunami, men sorgen & känslorna jag kände & forfarande känner, är nått jag aldrig skulle tveka att dela med mina närmaste & mina vänner, det är väl det dom är till för !
Eller ??

Tack...för att du skrev av dig !
Kram Nettan

Ett skönare liv sa...

Gud va hemskt.. på nått sätt vill man läsa den... men förstår precis va du menar.. gör ont att bara läsa ditt inlägg.. såg en dokumentär om en familj som miste sitt barn.. de e så svårt att förstå allt det där..

nee de hoppas jag också

önskar dej i alla fall ett underbart 2009!

kram nadja

Annica sa...

Här är en till som inte klarar av att ta till mig så sorgliga böcker. Det blir för jobbigt. För nära.

Men det var intressant att läsa din analys. Förhoppningvis behöver vi själva aldrig gå igenom något liknade. Svårt att veta hur man reagerar.

lolla sa...

Jag har också nyligen läst " när livet stannar" en mycket långdragen plågsamhet.
ska nu läsa den andra du skrivit om tänkte jag
kram lolla

Hanna sa...

usch, nej..jag kan inte med att läsa såna böcker... klarar knappt av att se nåt barn fara illa i en film :/

Ha d gott!
kram Hanna

Hem och Lycka sa...

Usch, låter inte som en höjdarbok det där.. Men ibland så måste man läsa dåliga böcker för att uppskatta de som är bättre ;-)

kram

Marie//Tekla Maräng sa...

Nä, den boken klarade jag inte av, tyckte att hon var så själv fixerad så fy...Men visst man vet inte hur man skulle reagera men hon var ju inte ensam kvar i livet.
Kram Marie

Marie//Tekla Maräng sa...

Glömde skriva att Herr G hälsar tillbaka och tackar för kramen och omtanken.

Olelsi sa...

Jag var nära att mista min sambo (ex nu). Nu efteråt har jag behövt hjälp med bearbetningen MEN jag fick ingen då. Nu efter många år ca 2003 när min mormor dog då dog mitt inre och jag brakade ihop. Men mycket har hänt och jag känner idag att det går åt rätt håll... det går framåt!! Jag är singel bor med mina tre barn. Äldsta tösen, hon föddes-99 och olyckan var -96.

Läs gärna på denna länk om olyckan:
http://olelsi.blogg.se/2008/july/aret-var-96.html

Det är svårt att säga hur man reagerar vid sorg. De sägs ju visa sig efter fem år om man inte bearbetar det.

Ha en bra kväll...

Kram Nettan i Hälsingland.

Semlanmaria sa...

Du skriver väldigt intressant om boken! Jag får både lust och inte lust att läsa den. in första tanke när jag läser i början att hon förlorar alla utom en son är att jag själv nog skulle krama ihjäl den unge som fanns kvar... aldrig någonsin släppa honom ur sikte... men som sagt man vet aldrig vad sorgen gör med en människa...

KraM