Molle*22/7 1998
+ 29/6 2009
Min styvpappa skaffade en liten kattunge 1998. Det var kissen Molle.
En go och mysig katt som var genomsnäll och kelsjuk.
Efter några år som innekatt (satt ofta på altanen dock och längtade ut. Tordes dock inte gå förbi trappan där blomsprutan stod...), bestämdes att han skulle få bli utekatt.
Molle fick flytta till "farfar" o "farmor" i en liten by långt ut på landet, med stora marker att jaga möss på, och knappt några hus där han kunde störa grannarna.
Där har han varit kung över skogarna. En och annan strapats har det blivit. Ett öra är ärrigt och som längst var han borta flera månader. Rätt vad det var en dag, dök han upp. Lite tussig och örat sargat. Säkert slagsmål med en räv eller lokatt.
Sista åren har han bara mått gott. Strapatserna har varit kortare och inte fullt så äventyrliga. Älgkött var favoritmaten, och så fort man prasslade med påsen kom han tassande till köket.Molle var frisk och kry, och hade säkert kunnat få 5-8 år av drägligt kattliv ännu. Men nu när "farfar" inte lever, och ingen annan i släkten kunde ge Molle ett värdigt boende, tog min styvfar och hans syskon beslutet att Molle skulle få somna in. Att lämna honom till okända kändes inte bra heller.
Jag tog på mig att fara iväg.
Igår när vi for till stugan for vi förbi "farfars" hus och hämtade Molle.
Det kändes väldigt konstigt, för det är ca 2 år sen jag var till huset sist, och även om det var sig likt kändes det bara tomt och öde. Huset saknar liksom sitt husbondfolk!!
Molle tog färden med ro, och somnade trött på vår vardagsrumsmatta igår natt. Älgfärs blev det också till kungen av byn. Både till middag och sen till frukost:)
Idag följde jag, Tobias och Jonathan, lille Molle till sista vilan. Vi var med hos veterinären hela tiden och klappade och pratade med honom. Det var så fint och lungt, men ändå så sorgligt och vi grät allihopa. Dels för "farfar", dels för Molle.
Storleken (Molle var STOR;) ), och det att han var frisk gjorde att det tog tid, och 3 gånger fick man ge mer dos.
Vi tog med honom hem efteråt, och nu är han begravd av oss och min styvfar hemma i min styvfars trädgård. Jonte tror av hela sitt hjärta att "farfar", "farmor" och Molle bor tillsammans i himlen nu.
Och det tror jag också!
Efteråt for vi på Tages och åt begravningsmiddag och fikade tårta för att muntra upp oss lite.
Och minnena har vi kvar. Av "farfar", "farmor", huset på den stora, stora gården i den lilla, lilla byn. Och Molle förståss:)
Over and out
6 kommentarer:
Jag gråter också. Så sorgligt både med farfar och med missen.
Tror jag ska ta mig en tur norrut och muntra upp er eller var det tvärtom?
Jag funderar allvarligt på det. Får se vad ekonomin säger.
Men fy! Vilken hemsk historia den här ska jag då inte berätta för Gry.
Kram Lisa
Uscha.. Jobbigt! Gråter fortfarande över Ivar, det känns HUR jobbigt som helst - undrar just hur länge det ska vara så? Vet att han vaktar här på tomten och skuttar runt bland stenarna. :) De små liven betyder verkligen massor.. Molle är i himlen nu med "farmor och farfar" och har det bra. :) Han får vila i frid tillsammans med dem han älskade.
Ha en fortsatt skön vecka - kram E
Å va fint du skrivit, tårar. Och va starkt gjort av dig att ta hand om Molle på ett så fint sätt! Själv har jag min Atos, 10 år som visserligen fortfarande är pigg, men börjar få lite ålderskrämpor och jag funderar ju på hur jag ska göra...känns tungt.
Har du möjlighet att hälsa på syrran i Mörsil - så gör det! Hon bor vid paradiset, jag lovar!!
Kram! Vi ses till veckan! /Anna
Alltid sorgligt då ett älskat husdjur går bort,en av mina älskade katter blev påkörd i början av maj :(
Vad du e underbar Susanne!!
Jag är helt säker på att "farmor" & "farfar" gosar me sin kisse nu, och pratar om vad du gjorde ett fint slut för Molle!!!
Kram Annika
Skicka en kommentar