Under och efter sorgen

Bilden är hämtad från Tsunami 2004

I förrgår, på annandagen, var det 2 år sen Tsunami katastrofen.

Personligen kände jag ingen som försvann i vågen, men berördes ändå så djupt.

Härifrån Jämtland försvann en hel familj på 9 personer. Mormor, morfar, de två döttrarna med makar och tillsammans 3 små barn. Alla är funna döda. Utom lilla Lovisa. Henne kan man inte hitta.

Så fruktansvärt.

En ung flicka och en medelålders kvinna försvann också. Även de är funna döda.

Man förstår inte.

Minns att jag tillbringade delar av kvällarna till att söka igenom listor från sjukhusen efter namn som kunde tänkas vara någon saknad. Såg massor av otäcka bilder på döda barn och vuxna och jämförde med signalementen på de saknade.

Varför?

Jag vet inte.

Ganska sjukt om jag tänker efter så här i efterhand.

Kanske gjorde jag det för att det är något jag själv skulle velat.

Att någon annan tittade på alla bilder så jag slapp, om det var mina barn, min man eller mina föräldrar som eventuellt fanns bland alla groteska bilder.


Kommer ihåg några som etsat sig fast särskilt.
Det var en liten flicka som stämde in så bra på signalement på en svensk 4 åring (Anna) som försvann på Phi-phi island. Hon hade haft eccoskor och gula underbyxor bland annat och så såg flickan på bilden jag hittat ut. I några timmar våndades jag. Vart skulle jag ringa? Skulle jag ens ringa? Tänk om jag hade fel? Hur säger man?
Men innan jag kom mig för att ringa UD, hittade jag ett forum där någon redan kontaktat familjen.
Efter någon dag stod det klart att det var den lilla flickan......

En annan bild var en liten ljus pojke på stranden i Khao Lak. Tanken slog mig inte först vem det kunde vara, men sen såg jag det karaktäristiska armbandet. Det var en av Pigges små pojkar.
Kollade på forumet och såg att även här hade andra frivilliga "sökare" hunnit före och kontaktat Pigge.

Hela Tsunamin var så fruktansvärd, men det blev som ett gift för mig. Kunde inte låta bli att kolla efterlysningar och jämföra med bilder. Letade länge efter Amanda Rosén och följde hennes anhörigas forum för information. Tillslut lades en länk ut från en person som undrade om en bild på en flicka i ett tempel möjligen var hon. Alla signalement stämde.

Tyvärr var det så. Det var Amanda.....



Det finns dock människor som är onda. Människor som ringde upp anhöriga och gav falska dödsbesked, falska överlevande besked, som hotade och var fruktansvärt obehagliga och oförskämda.

Så.

Jag är glad att jag aldrig ringde upp någon.

Glad att jag inte blev någon som skulle uppfattas som sådan. Som kanske skulle råka ge ett felaktigt besked.

Men jag är också glad att det fanns de som vågade.

Många fick sina anhöriga tidigt identifierade på grund av de som frivilligt satt och sökte igenom dessa bilder.


Många, många tårar fälldes under lång tid, och jag lider så ofantligt med alla drabbade av denna naturkatastrof.



Då gjorde själva katastrofen mig så arg. Varför händer sånt? Och varför berörde det oss svenskar så djupt nu?

För att det var så många svenskar som drabbades?

För att det hände i ett turistparadis?



Det hände i Indonesien också.

Där dog flest.

Det hände i Afrika också.

Mest fattiga.

Såklart.

De som bor direkt på stranden. I lerhus, i kartonger och tätt tätt ihop i fattiga kvarter.

Brydde vi oss lika mycket?

Nej.

Det blev för långt bort. För mycket för att förstå. Vi som inte var med fick inte lika många ögonvittnes uppgifter därifrån. Inte lika många skrämmande videos.

Det som skrämde var att det hände oss. I lyxiga hotell på lyxiga stränder!

Så är det.

Tragiskt.

Och nu när man läser om pengar som inte hamnar i rätta händerna blir jag så förbannad!

Kan inte västvärlden göra nått rätt?



I allt elände så känns det ändå så skönt att läsa om överlevande som på något sätt hittar nya vägar i livet. Att våga satsa på familj igen. Ibland med samma partner och ibland, som i det här fallet, med någon annan som också förlorade sin familj den där annandagen 2004.



Önskar att alla som förlorar sina nära och kära någon gång i livet, kan finna denna styrka att fortsätta leva!

Kram till Er alla.





Over and out