12 september 2007

Funderingar

När man bara är hemma så här med sjukt barn och har en massa tid att tänka (tänka är aldrig bra...;-) ), så kommer tankarna alltid in på vad jag vill göra med mitt liv!

Det är inte det att jag inte trivs på jobbet, för det gör jag. Jag jobbar med massor av underbara människor och vi har jättekul oftast. Arbetstiderna är helt OK, och bäst av allt. Inga kvällar, helger och högtidsdagar!!!
Men ändå. Är sitta i en växel det jag vill göra resten av livet! Är det liksom det jag kommer göra? Inget annat? För själva jobbet är inte det roligaste även om vi skrattar varje dag;-)

Sådana här gånger när tankarna skenar iväg, är det lätt att låta paniken ta överhanden. Jag som ville resa och se nya platser, jobba med nått utvecklande och som speglar mina intressen! Kanske med inredning och design. Eller kanske trädgård och blommor? Det är mer JAG!!

Bytte vården mot kontor och det var rätt beslut och inget jag ångrar på nått sätt! Men det känns som att det börjar bli dags att bestämma sig....Fast det är väl aldrig försent..Mamma jobbade på kontor från det hon var 16 år tills hon var 50 år!! Sen skolade hon om sig. Läste in gymnasiekompetens och sen undersköterskeutbildning under 2 år!! Idag jobbar hon som uska inom åldringsvården och trivs med det och har ca 7 år kvar till pension!
Tänk om hon inte tagit steget. Att våga förändra! Då hade hon kanske suttit där på ålderns höst och ångra att hon inte försökte!
Och jag är ju bara 35, så jag har väl några år på mig att fundera...

Men det känns onekligen som om det bör hända nått snart!!! Och "nått" får då gärna komma skuttande själv, för min rumpa lär inte trilla ur stolen för att få nått gjort på egen hand;-)

Over and out

12 kommentarer:

trädgårdsmästarvillan sa...

Åh nej, de där vad-ska-jag-bli-när-jag-blir-stor-tankarna försvinner aldrig. Det är så hemskt när de smyger sig på en. Jag har precis samma problem som du. man tänker "jag trivs med mitt liv, men är det här allt"? Åh, det är så frustrerande.... Jag LIDER med dig.. Kram Kristin

Alvas Pappa! sa...

det där är så oerhört svårt, man vet alltid vad man har men man vet aldrig (!) vad man får!! Men det är väl precis den känslan som är begränsande. Börja med att utveckla nån av de där sakerna till en semiproffsig hobby?? smyg in lite o testa helt enkelt?

Ruffa sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Maria-Jag blommar sa...

Precis så kan jag känna...jag är också 35...och har en massa högskolepoäng, men är det verkligen det jag vill göra?? Men skönt om man kan tänka att det aldrig är försent att ändra sig!

Grinden på glänt sa...

Det är svårt med stora belut. Hoppas du kommer på vad som är rätt för dig! Kram

Charina sa...

Men Hallå ! Har Du tänkt lämna oss, inte en chans......

Karin sa...

Var skulle vi vara utan alla dessa funderingar. Troligtvis kvar på stenåldern ;) Det är behövligt men otroligt jobbigt. Ibland kan det vara nödvändigt att släppa taget om det säkra. Ibland kan det vara nödvändigt att hålla kvar. Du har i alla fall börjat tänka så beslutet kommer så småningom, det mognar fram. Ibland är det bra att skynda långsamt (kan inte tro att jag precis skrev det där);)Processen är igång nu :)
Kram Karin

Susanne sa...

Jag ska själv läsa upp matten lite, klarade skolan bra men matten spökade. Vill sedan läsa till syrra. Att få börja på förlossning eller BB vore ngt för mig. Sen är det ju det här med djur och trädgård...Ja du...man blir liksom inte klar som människa, men det är nog tur det :-)
//Kram

Skrotmaja sa...

Det låter som om du redan har bestämt dig för att du faktiskt behöver förändra din tillvaro. Då säger jag heja-heja, gör det! Du (och jag) har så många år kvar som vi skall jobba att vi kan pröva en mängd olika bra och dåliga varianter av jobb innan vi blir 65. Bara vi vågar... : )

Kram.

WhiteVintageDreams sa...

Låter precis(!!!) som mina ord och mitt liv. Fast jag e 33 år, bytte butik mot vård(fast med kontorstider).
Vad man än väljer kanske man dras med de tankarna? Jag menar...det e väl att om man arbetar 100 % så räcker inte livet vid sidan om till...för att ladda batterierna. Jag tror att man kan arbeta med vad som helst på kanske 75% och bli lycklig. För mig tror jag att det är tiden???
Kram

Tidsmästarinnan sa...

jag känner igen det där så himla väl! Jag behöver själv ge mig en spark i baken och titta efter nytt jobb, det har jag sagt i flera år. Men barn och hem tar mycket tid och energi, och så blir man bekväm och rumpan växer fast i kontorsstolen... fast jag trivs ju bra också, det är väl därför man stannar så länge.
Kram och styrka till dig!

faster atta sa...

Jag känner oxå igen mej i ditt inlägg. Heldst av allt skulle jag vilja prova på att arbeta på kontor, kanske vara chef på mellannivå. Tänk att få ha på sej fina, feminina kläder och kanske en sko med liten klack! jag skulle tom kunna ha smycken på mej!! Efter som jag är utbildad sjuksköterska och arbetar i vården så är det ju vit eller blå mundering utan smycken som gäller.... Men det kanske är så att det man inte redan har lockar? Och är man helt tillfrds med sin arbetssituation så lockar andra platser inte!

kram