Begravningen igår var väldigt vacker.
Mycket fina blommor, som Herman älskade. Fin fiol musik av en ung tjej. Herman spelade själv fiol, så det passade så fint.
Något som slår en när man är på en begravning av en så pass gamal människa, 92 år, är att gästerna är gamla de med. Inte fullt så gamla, men 70+....
Jag och Tommy var klart yngst!
Igår var vi 14 st inkl prästen och begravninsbyrårepresentanterna (långt ord..).
De flesta vänner är döda sedan länge. Syskonen är döda de med.
Kvar är syskonbarn och några få vänner.
Desto fler bekanta lämnade en tanke genom fonder.
En av dessa avled hastigt, helt oväntat själv i måndags. Endast 70 år gammal.
Kändes underligt att höra hans namn på ett av gåvobreven.
Veta att han tänkt på Herman och utan att själv veta sitt eget öde bara dagarna efter...
Herman sa redan för 10 år sedan när hans fru dog, att nu behövde han inte bli äldre. Alla hans vänner och syskon var döda, eller för gamla för att orka hälsa på.
Men trots detta var han alltid glad. Länge pigg för sin ålder också. Körde bil långt över de 80.
För ett par år sedan opererade han ögonen.
Bara det gjorde att han kände sig mycket piggare. Nu såg han ju TV:n och kunde läsa tidningen igen:-)
Herman var konstnär. Finns med i konstlexikon till och med.
På såvis kommer han alltid att finnas.
Flera hundra tavlor och teckningar.
Lämnad till eftervärlden.
I vårat hjärta.
Och framför våra ögon.
Det känns fint:-)
Over and out
1 kommentar:
Finns nog inget så fint som gör så ont, begravningar.
Skicka en kommentar