Solstorm

Igår (läs inatt) läste jag ut Åsa Larssons debut deckare "Solstorm".

Måste till min besvikelse säga att jag upplevde den trög att komma in i.
Hade förväntat mig att den skulle vara lika lätt att bli uppslukad i som Läckbergs tre böcker, men nejdå.

Språkligt är boken helt OK. Bitvis riktigt bra och ca 1 tredjedel in i boken blev den ändå så där spännande och fängslande som jag gärna vill att böckerna, deckare i synnerhet, ska vara redan från början (annars är det så lätt att sluta läsa och börja med nått nytt. Vilket jag också gjorde då jag läste "Maskrosungen" istället, då det gick trögt i början...).
Tillslut kom jag igång igen och sista kapitlen kunde jag inte lägga undan den, så det blev en sen kväll igår!

Åsa har ett fint sätt att beskriva miljöer och personers sinneslag, och för mig som aldrig satt min fot i Kiruna, väcks nyfikenheten på denna lilla gruvstad. Åsas födelseort om jag inte tar fel?
Och vad hände egentligen med den där killen som försvann i gruvan på 60-talet?

Handlingen som utspelar sig i ett frikyrkligt Kiruna med mord på en pastor som huvudämne känns trovärdig.
Speciellt nu med Knutbydramat i färskt minne.

Man ska också ha i minne att boken utgavs 2003, 1 år innan Knutby blev orten som förknippas med udda grenar av pingstkyrkoförsamlingar.
Det gör boken än mer faschinerande, för hur många gånger har man inte sagt att Knutbyhistorien är boken man önskar att man själv skrivit!
Åsa kom nära redan innan!

I boken får man följa Rebecka. Hon är en jurist från Kiruna som numer bor i Stockholm.
Rebecka blir genom sitt tidigare, hastigt brutna, medlemskap i församlingen inblandad i mordutredningen när en barndomskamrat blir misstänkt för brottet.
Genom en paralell dåtids-historia får man allt eftersom förståelse för historien som utspelas och alla turer personerna emellan.

Ett annat liv man får följa är Anna-Marias. En lokal polis som höggravid försöker utreda det Rebecka verkar klara av så bra själv. Det är nästan som om A-M blir en person som efter något kapitel känns överflödig.
Samtidigt är jag tacksam att det inte är en "polis-roman" i det standardformat det lätt blir när en kvinnlig polis utreder mordfall i bokens värld.

Till sist blir boken riktigt spännande, men jag känner ändå, trots ett gastkramande slut, ett litet antiklimax när det inte riktigt slutar som JAG tänkt.
Det känns inte riktigt avslutat. Men det är kanske det som är meningen? Jag vet ju inte så mycket om Åsas efterföljande böcker.
Cliffhangers.
I like:-)

Som en debut tycker jag ändå att boken är riktigt bra.
Av 5 möjliga "fantstiska fyror" (betygsystem som jag inför i och med denna bok, och ser ut så här: 4 ) får boken 3,5 st. Det som drar ner betyget är den tröga början och svårigheten för mig att fastna för handlingen. Annars hade den potential till att bli en fullpottare!

Och jo.
Jag känner mig nyfiken på Åsas övriga böcker, där jag främst längtar till "Svart Stig", som jag har höga förväntningar på, efter allt jag hört om den!!

I slutändan är det väl ändå det som är ett av syftena med en bok?
Att väcka nyfikenheten och intresset för författarens/författarinnans sätt att skriva en bra historia.
Och skriva, det kan Åsa!

Solstorm- 4 4 4 4

Over and out