Maskrosungen

Läste ut Maskrosungen igår.
Herregud!
Vilket liv Sandra levt. Boken berörde mig djupt.
Hur kan vuxna människor stå vid sidan om och se detta men inget vettigt göra?

Språket Sandra Gustafsson använder i boken är så talande. Mycket tankar, målande beskrivningar av den tillvaro som hon bodde i, men även fakta, dialoger och urdrag ur olika protokoll från sociatjänst och psykiatrin.
Hon skriver naket och vackert.
Många tårar föll. Dels av medkänsla med denna lilla flicka men också av ilska över hur missären bara får fortgå genom åren.

Kände också värmen i beskrivingen av hennes bästa vän och farmor som är de människor som ändå finns där för henne. Värme fanns också i de bra stunderna.
Stunder där, som hon skriver, det var hon och mamma mot världen.

Ibland kom jag på mig med att skratta.
Varför har jag inte kommit på.
Kanske var det ett uppgivet skratt av en bister känsla av att det fortfarande finns barn som växer upp på det här sättet.
Fortfarade finns det barn som med barns sätt, älskar sina föräldrar och skyddar sin lilla bubbla till liv, av rädsla att räddningen kan bli värre än missären.
I missären har man ju ändå varandra.
Insikten är skrämmande.

Idag lever Sandra med make och två barn. Maken har MS.
Det är som lagen om allts jävlighet.
Läs gärna Sandras blog som jag rekomenderar varmt.

Boken är mycket bra. Sandras ärliga sätt att skriva sin biografi gör henne trovärdig. Har du trovärdighet kan du skriva trovärdig fiktion också.
Jag ser med nyfikenhet och iver fram emot de böcker Sandra kommer skriva och ge ut i framtiden. Nya biografier, historier ur livet eller ren och skär fantasi.
Vad de än kommer handla om kommer jag vara först fram i kön för att köpa.

Jag ger boken högt betyg.
Läs!!!

Och nu vill jag se maskrosungen på film!!

Over and out