I tidningen idag står om en liten flicka som dog för att hon inte fick ett nytt hjärta.
Fruktansvärt!
Tänk om det var mina pojkar. Att inte kunna rädda dem pga att det inte finns ett lämpligt organ skulle vara så oerhört tragiskt.
Min pappa, som haft diabetes sen han var liten och hade mycket dåliga njurar, fick en ny njure 1992. En ung grabb på Island som dött i en bilolycka hade antingen fyllt i ett donationskort eller hade föräldrar med sinnesnärvaro.
Vi var evigt tacksamma för det. Tyvärr började den nya njuren att svikta under 1999, och han blev ställd i ny kö. Nu hann han inte få den. Kroppen orkade inte med och den dåliga blodcirkulationen gjorde att han avled sommaren 2000.
Så länge det inte finns annat än mänskliga organ att tillgå är det vår plikt att bidra med det vi kan den dagen vi dör.
Så ser jag det i alla fall.
Jag har varit anmäld till donationsregistret i flera år. Inte vet jag om mina organ är nått att ha...men men;-)
Det är så få av dem som avlider som ens skulle kunna bli en donator, så jag tycker det är självklart att ALLA dessa donerar sina organ!
Är man beredd att ta emot organ ska man kunna ge också!!
Om mina barn, gud förbjude, avled och skulle kunna få "leva vidare" i en annan kropp och göra ett annat litet barn frisk....det skulle betyda så mycket.
Var står du i frågan?
1 kommentar:
Självklart skulle jag donera mina organ. Vi fyllde i donationskort hela familjen när jag var yngre. Det är viktigt att prata om saken så man vet vad sina nära och kära vill.
Inom vården hörde man ofta om det att anhöriga inte visste och därför sa nej.
Skicka en kommentar