Funderingar under arbetstid

När det är lugnt på jobbet, som det är just nu, kommer en del tankar till mig.
Som att de senaste 12 åren gått så fort.

Det känns inte alls länge sen Tobias föddes, men ändå fyllde han 12 år för några veckor sedan.
Jag kan ju fortfarande känna hur han luktade som nyfödd, känna 2-åringens knubbiga armar om halsen och minns klart hans stolthet över första tappade tanden.

Visst är det kul att se barnen växa upp, men jag saknar kramarna. Han är inte så kramig längre Tobias, men det hör väl till åldern. Lite töntigt att krama mamma.. Men godnattkram och en stunds prat på sängkanten på kvällen vill han fortfarande ha.
Jonathan är väldigt kramig å andra sidan, så jag får min kvot fylld ändå:-)

Annars är mina båda barn pappiga. Det är oftast pappa som gäller. Så har det alltid varit. Ibland känner jag mig sårad, men det har blivit en vana så det är sällan något jag tänker på. Bara som nu....

Annat jag tänker på är att trots att jag kände mig så gammal när jag fick barn, så var jag ju faktiskt bara 22 år. När jag fick barn var vi många lika gamla mammor på BB och sen i föräldragruppen, så då tänkte man inte på hur ung vi var. Vi såg ju mammor på 17-20 år, och tyckte de var unga.
En mamma i gruppen var 31 år, och vi tyckte hon var JÄTTEGAMMAL!!!

Jonathan föddes när jag var 29,5 år, och jag kände mig mycket äldre, och som om det var nu eller aldrig.

Nu när mina kompisar får sina första barn vid 30-34 år så ser man ju att man inte är så gammal nu heller.

Anneli, min bästa kompis sen vi var 10 år, fick sin dotter Tilde (11/7 2003) när hon var 31 år och sonen Elis (12/3 2006) föddes nu en månad innan hon fyllde 34.

Kristina, vår kompis sen vi var 12 år, fick dottern Eira (26/1 2003) när hon var 30,5 år och dottern Saga (13/2 2005) när hon var 32,5 år.

Tanken dök upp nu när vi har vikarier som är född typ 83!! De är ju jätteunga!!! Men de är ju äldre nu än när jag hade en nyfödd...Jag fattar ingenting!!

Jag längtar redan efter barnbarnen. Ännu en grej med tantvarning antar jag. Nu är ju som sagt bara ungarna 12 och 5 (i augusti), så det dröjer får jag hoppas. Men inte för länge. Jag vill bli en rätt ung farmor. Vill naturligtvis att killarna hittar bra blivande fruar som jag inte tycker illa om (hemska tanke) och utbildar sig, men det skulle inte göra nått om barnbarnen kom som brev på posten en bra bit före 30 år.....22 år är inte så dumt faktiskt. 10 år kvar...då är jag 44. Rätt lagom tror jag:-)

Farmor förresten.. Det låter så elakt!! Mormor låter bättre. Mjukare på nått vis. Farmor är vass och sträv. Mormor mjuk och len.
Men mormor kan ju inte jag bli, som inte har några döttrar.

Risken är att jag blir en gräslig svärmor! Jag har svårt att acceptera andras åsikter, jag vill gärna bestämma, styra och ställa och tänk om mina svärdöttrar är lika envisa och sura som mig och vänder mina söner emot mig. OCH barnbarnen!!

Uhääääääääää.....hoppas de blir homosexuella istället. Jag tror jag lättare skulle kunna acceptera svärsöner!!
Men barn måste det bli. Och blir de gay så kommer det krävas ett gay- tjej- par för att det ska bli barn och så blir det 2! "svärdöttrar" per varje son + en massa massa mormödrar, morfädrar, farmödrar och farfädrar som kanske blir mer populär bland ungarna än mig!!!
Nä nu byter jag tanke....Detta orkar inte mitt ego med....

Åter till verkligheten. Arbetet...